Artikelförfattare Hans Bärtilsson

Det gamla rådhuset i Gwardejsk står och förfaller. Taket läcker in, trappgångarna multnar och slits sakta men säkert ner och rappningen faller av fasaden.
Ingenting har gjorts åt byggnaden sen kriget for förbi 1945 och då staden hette Tapiau och låg belägen i tyska Ostpreussen. Sedan fredsavtalet i Potsdam ligger huset placerat i ryska Kaliningradregionen och staden heter numera som sagt Gwardejsk. Idag hyser fastigheten ett ungdomscenter. En plats där unga människor ska ges möjlighet att utveckla sina idéer, förkovra sig eller rätt och slätt umgås. Om det inte ännu är direkt farligt att vistas i lokalerna så känns det inte speciellt angenämt att bedriva verksamhet där. Till och med en så simpel hänvändelse som ett toalettbesök drar man sig för och i övrigt finns det mycket att kverulera över. Vän av ordning frågar sig nu varför ingenting har blivit gjort åt dessa förhållanden. Stadens administration tycks inte vilja någon korrigering.

I Halland genomförs just nu ett projekt där unga kvinnor får en enastående möjlighet att utbilda sig till byggnadsarbetare. Djärva kvinnor som nu tar steget in i ett sen länge allt för mansdominerat yrke för att finner sig tillrätta där. De kan alldeles säkert tillföra branschen friska vindar, något nytt och genuint. Vad de också skulle kunna göra är att föra vidare sin nyvunna kunskap på området till unga tjejer och killar i Gwardejsk. Det finns flera finesser med ett dylikt uppslag. Dels fördubblar man kunskapen man tillskansat sig när man själv står i rollen som lärare, dels skulle många ungdomar i Gwardejsk säkert uppskatta att få medverka i ett sådant kunskapsutbyte. Till yttermera visso skulle ett visst hus i Gwardejsk få möjligheten till en reell ansiktslyftning. Objektet för kunskapsutbytet skulle nämligen vara just det gamla rådhuset som nu ohjälpligt står i förfall.

situerad i Stockholm riktar uppmaningar till unga människor att samverka över gränserna. Byggnadsfacken och människor med en empatisk vilja att hjälpa till är andra tänkbara bidragsgivare. En samordnare saknas inte heller. Kulturkompaniet Kronor & Nycklar har under snart två årtionden arbetat med liknande projekt i Baltikum. Föreningen, ideellt arbetande, är insatt i omständigheterna för att på ett tillfredställande sätt ombestyra organisation och koordinering, så att alla parter kan bedriva den verksamhet som de är skickligast på och kallade för. Saknas gör en uppdragsgivare som tar första steget. Anammar någon det ansvaret, kommer det efter t.ex. några sommarmånader 2006 inte att finnas ett hus i förfall längre – men människor, vars kunskap och erfarenhet växt under arbetets gång och som kan gå vidare i livet med, enligt vad alla bör inse, ett ökat mått av självförtroend